Blogginlägg C

”Jag funderade länge på hur jag skulle skriva om Stoffe, hur jag skulle förhålla mig till hans historia. Skulle jag berätta om hans uppväxt, eller blir det för enkelt då?... … Jag är rädd för att hamna i tycka-synd-om-fällan, men har svårt att inte se hans barndom som en länk i den kedja som ledde fram till våldtäkten...”

Så resonerar Katarina Wennstam i boken ”En riktig våldtäktsman - En bok om samhällets syn på våldtäkt” från 2004.

Katarina Wennstam, tidigare krininalreporter på SVT, har skrivit två böcker om våldtäkter. I ”Flickan och skulden” från 2002 belyser hon hur samhället, media och rättsväsendet skuldbelägger våldtäktsoffer. Hon behandlar ett stort antal uppmärksammade fall, främst gruppvåldtäkter. I boken presenteras utdrag från rättegångar, domar, intervjuer och offrens egna berättelser. Wennstam redovisar en skrämmande syn där offrens kläder, bakgrund och personlighet anses avgörande för deras trovärdighet. Hon visar hur samhällets behandling av våldtäktsoffer i många fall speglar en patriarkalisk kvinnosyn.

I ”En riktig våldtäktsman” lägger hon fokus på gärningsmännen. Boken är ett sökande efter svar på frågan ”Vem är mannen som våldtar, och varför?”.
Wennstam har intervjuat jurister, psykologer, poliser, offer och dömda sexualförbrytare.
Hon riktar stark kritik åt medias skildring av kvinnovåld och våldtäktsbrott.

Båda böckerna är välskrivna och grundligt genomarbetade reportage. Journalisten Wennstams ton är informerande, rak och tydlig. Hon redovisar sina källor och ger en bred bild av ämnet. När hon skriver om enskilda individer förklarar hon att hon ändrat namn och detaljer för att läsaren inte ska kunna idinifiera offer eller gärningsman.

Ibland använder hon ett litterärt sätt att återge fall, men är noga med att berätta en version som baseras på vittnesmål från både offer, gärningsmän och eventuella vittnen. Wennstam änvander det litterära berättandet för att nå och beröra läsaren. I ”Flickan och skulden” beskriver hon en våldtäkt på en 17-årig flicka. Offret har berättat för Wennstam om sina känslor under och efter våldtäkten Wennstam har skrivit om händelsen som om det vore skönlitteratur, där hon skriver hur flickan tänker och hur hon upplever våldtäkten. Hon har delat upp berättelsen i korta stycken som hon låter inleda bokens olika kapitel. Det är ett effektivt grepp som placerar läsaren mitt i flickans fruktansvärda upplevelse. Vi får ta del av den skuld som flickan känner och hur omgivningen reagerar. Wennstams syfte med boken är att peka på den orättvisa skuldbeläggningen av våldtäktsoffer. Hon vill uppröra och skapa debatt. Hennes sätt att skriva om just det fallet gör att jag har svårt att tro att någon lägger ifrån sig boken oberörd.

Wennstam har en stark, personligt närvarande ton i båda böckerna. Hon låter flera gånger läsaren ta del av hennes egna tankar och de känslor som hon upplevt under sitt arbete.
Citatet ovan visar dock att Wennstam noga har övervägt vilka fakta som presenteras. Hon är väl medveten om journalistens makt och hur hon har möjlighet att styra läsarens tolkningar.